Roligt på facebook i bland..
Jag var länge negativ till Facebook. Det tog ett bra tag innan jag registrerade mig, men till slut så gjorde jag det
Det hände inte mycket. Fick några vänner som jag inte hade haft kontakt med på många år men jag blev inte speciellt upphetsad. Tittade in lite sporadiskt då och då. Men så började det att rasa in lite fler vänner och nu började det bli riktigt kul. Idag tittar jag in där varje dag och skriver lite. Jag tycker det är ett bra sätt att umgås och hålla kontakten med både gamla och nya kompisar. Men det är lite väl tamt. Ingen fart alls. Ingen som sticker ut på något vis. Jag lade in lite roliga kommentarer men folk blev bara förbannade. Ingen humor alls. En kvinna som jag var kompis med för länge sedan skrev att hennes barn mådde bra och att livet inte kunde bli bättre.
Jodå, skrev jag, ett liv UTAN besvärande barn är ännu bättre!
Hon blev helt vansinnig. Hon hade trott att jag hade mognat med åren men tydligen inte. Det har alltid varit något FEL på dig!
Inget sinne för humor överhuvudtaget, och då var jag ändå ovanligt snäll och återhållsam.
Idag körde jag i hundratrettio knyck förbi en lågstadieskola! Min tjänstebil är ett riktigt litet krutpaket!Skrev jag som loggrubrik. Den var lite smålustig och originell och bröt av mot all annan information som handlade om sjuka barn och semesterplaner.
Tre kvinnor och en man som hette Martin strök mig från sina vänlistor. Inte visste jag att Martin var homosexuell? Det måste han ha dolt väl under de år jag umgicks med honom.
Det blir gärna så när ingen är anonym. Tråkigt och tillrättalagt. Det ville jag ändra på!
Så jag öppnade ett nytt konto och skapade en helt påhittad karaktär som kunde röra om lite i idyllen.
Låt mig presentera Nina Pettersson. En trettiofemårig kvinna med en mycket stark och trevlig personlighet. När jag skapade denna karaktär så var jag först och främst tvungen att göra henne så genomsnittlig som möjligt. Så att hon skulle bli lite svårplacerad i andra människors minne, så att hon skulle få vänner. Nina Petterson var ett lagom anonymt namn och trettiofem år är det många som är. Fotografiet på Nina hämtade jag från en porrsida. En helt okänd porraktris som jag sedan ändrade lite på i Photoshop. Hon såg bra ut, men inte för bra för att vara helt osannolik. En brunett med grå ögon och smittande leende. Hon såg trevlig ut. En kvinna som alla vill vara vän med och om de tänkte efter så hade de nog träffat henne på den där festen hos Linda någon gång, någon natt, i sin ungdom. Alla som är födda på åttiotalet känner någon som heter Linda.
Jag lät henne vara sambo med en man som hette Michael. De hade inga gemensamma barn men Michael hade en sjuårig son som hette Anton som han hade vårdnaden om varannan vecka.
Jag bestämde mig för att Nina skulle hata Anton. Det skulle komma fram senare, när hon hade etablerat sig. Det skulle kunna skapa en del lustiga inlägg och reaktioner från hennes vänner.
Jag skaffade ett jobb åt Nina, som butiksbiträde i en klädaffär. Nina hatade även sitt jobb och kunderna skulle hon se som sina naturliga fiender. Om Nina hade fått bestämma så hade hon helst tillbringat sin arbetsdag i en helt folktom affär utan en massa idioter som kom in och besvärade henne dagarna i ända. Kundkontakt var inte Ninas starka sida.Trots att Nina enbart var en produkt av min fantasi så började hon leva sitt eget liv och jag kände hur jag gillade henne mer och mer. Om hon hade funnits i verkligheten så hade jag genast lagt till henne på min vänlista.
Nina försökte baka eget bröd men limporna blev kolsvarta utanpå och innanmätet bestod av lös, ogräddad deg. Limpor som hon tvingade Michaels son Anton att äta till frukost innan han gick till skolan.
- Här försöker man att göra sig till och baka färskt bröd men ungen vägrar att äta! Är det tacken det?
Snyftade Nina och tittade med sorgsna ögon på Michael som genast fick dåligt samvete. Hon försöker faktiskt, tänkte han. Hon vill så väl.
Så Michael sade åt sin son att äta upp sina smörgåsar, tänk på de stackars svältande negrerna i Afrika och resten av skitsnacket. Nina hade svårt att hålla sig för skratt och fick alltid smita in på toaletten.
Ha! Ha! Jävla Nina va?
Det visade sig inte alls vara svårt att skaffa vänner till Nina. Till kvinnorna skrev jag: Hejsan! Det var ett tag sedan! Sista gången vi sågs måste ha varit på den där festen hos Linda för 10 år sedan? Vilket jävla röj va? Och kommer du ihåg Monika! Fniss! Skratt! Jag kollade alltid i de tilltänkta objektens vänlistor och drog upp namn därifrån. De flesta kvinnor lade till mig. En del skrev tillbaka och visst mindes de mig! Hos en del var minnet lite suddigt skrev de, men om de tänkte efter så hade det faktiskt funnits en Nina i deras bekantskapskrets. En Nina som kanske hade varit kompis till någons kusin.
- Jaså, var det du?
Javisst var det.
Männen ifrågasatte mig aldrig. Alla män verkade vilja lägga till en vacker och söt kvinna i sin vänlista. Till slut så hade jag sjuttiofem vänner på min lista. Det fick räcka. Sedan var det bara att börja umgås.
I början så var jag trevlig och alldeles normal. Jag etablerade mig. Jag skrev trevliga kommentarer i mina vänners fotoalbum och lade upp loggrubriker som handlade om shoppingrundor och problem med krånglande tvättmaskiner. Ibland skrev jag något meddelande till någon och frågade om det regnade i Örebro också? Om solen sken i Karlstad som de säger eller om Ikea hade kommit till Uddevalla ännu.
Efter några dagar av allmänt trams och jolm så tyckte jag att det fick vara nog. Dags för Nina att visa sitt rätta jag!
Jag startade upp lite lätt med en ny loggrubrik
Runt påsk så blossade det upp en debatt i tidningarna om raketer och smällare, att det var farligt för de små barnen och flera mammor på Facebook började hojta om förbud och hårdare restriktioner. Dags för en ny loggrubrik.
Jag tycker att barn och instabila sprängämnen är en alldeles utmärkt kombination!
Sedan så frågade jag om det fanns någon bergsprängare bland mina manliga vänner. Jag behövde köpa lite dynamit under bordet så att säga. Anton, Michaels vidriga son ska tillbringa påsken hos oss i år igen och jag har lovat att köpa raketer till honom. Med lite äkta dynamit blir han KUNGEN bland ungarna i kvarteret!
Sedan så drog jag en rolig anekdot från förra påsken när jag hade lurat Anton att tända smällaren efter att han hade stoppat in den i örat.
- Det är jättetufft! Så gjorde vi alltid när jag var barn. Men det gäller att få ut den ur örat och kasta iväg den snabbt!
Jag skrev att först så hade Anton varit lite tveksam.
- Kom igen nu då! Jag vågade ju och jag är ju tjej och allting!
Ett sådant argument biter på varje liten pojke. Man kan ju inte vara fegare än en tjej, eller hur?
Den lilla idioten gjorde det! Skrev jag. Det ringer och fräser i örat på honom än idag! Som jag skrattade!
Min vänlista krympte med tre personer. Några kommentarer fick jag också. Om det där var ett försök att vara humoristisk så kan jag tala om att det var inte roligt!
Skrev en kvinna som hette Pia och som såg riktigt skitförnäm ut av porträttbilden att döma. Jag gick in på hennes sida och klickade runt en stund. Jag avskydde henne, hur mycket skulle då inte Nina hata henne? Hon stod för allt som vi tar avstånd ifrån – hårt belånad villa, ett helt koppel med bortskämda snorungar och en medelålders man som såg riktigt tråkig ut. Han hette Mats och hade hängmage, rödfnasigt ansikte och grått helskägg. Han var högst fyrtio år men jobbade hårt på att se ut som sextiofem. Han var sorten som använde strumpor när han gick i sandaler och som fantiserade om att våga ta språnget, öka på sina lån och köpa en åkgräsklippare till sommaren. Han kunde se sig själv åka fram och tillbaka över gräsmattan samtidigt som grannarna följde honom med avundsjuka blickar bakom gardinerna. Tänk va, en åkgräsklippare! Då kan grannarna dra åt helvete!
Mats jobbade på Banverket. T o m jobbet var medelålders.
Nina retade upp sig mer på den där familjen än vad jag gjorde och bestämde sig för att skicka ett meddelande till Pia.
Hej Pia! Ursäkta om du blev illa berörd av det jag skrev, men det är som det är, eller hur? Jag såg att du var gift med Mats. Jag måste bara tala om att för tio år sedan så sommarjobbade jag på Banverket och oftast så var jag ute på rälsen tillsammans med honom. För femton år sedan borde Mats har varit någonstans kring tjugofem år, Nina var tjugo. De skulle ha jobbat ensamma hela dagarna. En ung man och en ung kvinna. Då kan mycket hända. Nu har han visst blivit en gubbe men på den tiden var han en riktig vilde och bock vill jag lova. Han tog mig stående inne på en ställverksstation! Jag hade inte en chans!
Jag fick ett kort svar från Pia.
Vi gifte oss för sjutton år sedan.
Framåt kvällen fick jag ett ilsket meddelande från Mats.
Vad i helvete sysslar du med din jävla apa? Jag känner väl för fan inte dig! Du måste ha förväxlat mig med någon annan. Nu är du så god och skriver till Pia och ordnar upp alltihop och talar om att det är ett missförstånd! JAG HAR ALDRIG KÄNT NÅGON NINA PETTERSSON OCH JAG HAR ALDRIG VARIT OTROGEN!
Tror fan det. Utbudet på villiga kvinnor tenderar att bli en aning begränsat för tråkiga, medelålders män med skägg som gillar att kombinera strumpor, sandaler och shorts sommartid.
Jag svarade aldrig. Jag skrattade så jag skrek. Jag gick in i deras fotoalbum och kommenterade ett foto där Mats gick och sköt en gräsklippare framför sig ute i trädgården.
Vilken fin gräsklippare! Röd och grann. Är det månne en äkta Klippo? Nog använde vi röjsågar av det märket på Banverket?
Sedan lugnade jag ned mig en smula och återgick till att lägga in snälla och normala loggrubriker. Jag skrev lite glada och artiga kommentarer på mina vänners sidor och berättade att jag och Michael planerade en resa till Cypern under semestern.
Min vänlista hade krympt en smula men de flesta var kvar. De ville jag behålla ett tag till. De måste ha trott att jag var schizofren eller något. Jag kan tänka mig att det var flera som undrade vem de egentligen hade lagt till i sina vänlistor? Var detta verkligen rätt Nina? Var det hon som hade gått i parallellklassen? Var det verkligen den Nina som hade bott i höghuset längst bort och som senare flyttade från stan?
Fortsättning följer!
Frästen då? =)
Det hände inte mycket. Fick några vänner som jag inte hade haft kontakt med på många år men jag blev inte speciellt upphetsad. Tittade in lite sporadiskt då och då. Men så började det att rasa in lite fler vänner och nu började det bli riktigt kul. Idag tittar jag in där varje dag och skriver lite. Jag tycker det är ett bra sätt att umgås och hålla kontakten med både gamla och nya kompisar. Men det är lite väl tamt. Ingen fart alls. Ingen som sticker ut på något vis. Jag lade in lite roliga kommentarer men folk blev bara förbannade. Ingen humor alls. En kvinna som jag var kompis med för länge sedan skrev att hennes barn mådde bra och att livet inte kunde bli bättre.
Jodå, skrev jag, ett liv UTAN besvärande barn är ännu bättre!
Hon blev helt vansinnig. Hon hade trott att jag hade mognat med åren men tydligen inte. Det har alltid varit något FEL på dig!
Inget sinne för humor överhuvudtaget, och då var jag ändå ovanligt snäll och återhållsam.
Idag körde jag i hundratrettio knyck förbi en lågstadieskola! Min tjänstebil är ett riktigt litet krutpaket!Skrev jag som loggrubrik. Den var lite smålustig och originell och bröt av mot all annan information som handlade om sjuka barn och semesterplaner.
Tre kvinnor och en man som hette Martin strök mig från sina vänlistor. Inte visste jag att Martin var homosexuell? Det måste han ha dolt väl under de år jag umgicks med honom.
Det blir gärna så när ingen är anonym. Tråkigt och tillrättalagt. Det ville jag ändra på!
Så jag öppnade ett nytt konto och skapade en helt påhittad karaktär som kunde röra om lite i idyllen.
Låt mig presentera Nina Pettersson. En trettiofemårig kvinna med en mycket stark och trevlig personlighet. När jag skapade denna karaktär så var jag först och främst tvungen att göra henne så genomsnittlig som möjligt. Så att hon skulle bli lite svårplacerad i andra människors minne, så att hon skulle få vänner. Nina Petterson var ett lagom anonymt namn och trettiofem år är det många som är. Fotografiet på Nina hämtade jag från en porrsida. En helt okänd porraktris som jag sedan ändrade lite på i Photoshop. Hon såg bra ut, men inte för bra för att vara helt osannolik. En brunett med grå ögon och smittande leende. Hon såg trevlig ut. En kvinna som alla vill vara vän med och om de tänkte efter så hade de nog träffat henne på den där festen hos Linda någon gång, någon natt, i sin ungdom. Alla som är födda på åttiotalet känner någon som heter Linda.
Jag lät henne vara sambo med en man som hette Michael. De hade inga gemensamma barn men Michael hade en sjuårig son som hette Anton som han hade vårdnaden om varannan vecka.
Jag bestämde mig för att Nina skulle hata Anton. Det skulle komma fram senare, när hon hade etablerat sig. Det skulle kunna skapa en del lustiga inlägg och reaktioner från hennes vänner.
Jag skaffade ett jobb åt Nina, som butiksbiträde i en klädaffär. Nina hatade även sitt jobb och kunderna skulle hon se som sina naturliga fiender. Om Nina hade fått bestämma så hade hon helst tillbringat sin arbetsdag i en helt folktom affär utan en massa idioter som kom in och besvärade henne dagarna i ända. Kundkontakt var inte Ninas starka sida.Trots att Nina enbart var en produkt av min fantasi så började hon leva sitt eget liv och jag kände hur jag gillade henne mer och mer. Om hon hade funnits i verkligheten så hade jag genast lagt till henne på min vänlista.
Nina försökte baka eget bröd men limporna blev kolsvarta utanpå och innanmätet bestod av lös, ogräddad deg. Limpor som hon tvingade Michaels son Anton att äta till frukost innan han gick till skolan.
- Här försöker man att göra sig till och baka färskt bröd men ungen vägrar att äta! Är det tacken det?
Snyftade Nina och tittade med sorgsna ögon på Michael som genast fick dåligt samvete. Hon försöker faktiskt, tänkte han. Hon vill så väl.
Så Michael sade åt sin son att äta upp sina smörgåsar, tänk på de stackars svältande negrerna i Afrika och resten av skitsnacket. Nina hade svårt att hålla sig för skratt och fick alltid smita in på toaletten.
Ha! Ha! Jävla Nina va?
Det visade sig inte alls vara svårt att skaffa vänner till Nina. Till kvinnorna skrev jag: Hejsan! Det var ett tag sedan! Sista gången vi sågs måste ha varit på den där festen hos Linda för 10 år sedan? Vilket jävla röj va? Och kommer du ihåg Monika! Fniss! Skratt! Jag kollade alltid i de tilltänkta objektens vänlistor och drog upp namn därifrån. De flesta kvinnor lade till mig. En del skrev tillbaka och visst mindes de mig! Hos en del var minnet lite suddigt skrev de, men om de tänkte efter så hade det faktiskt funnits en Nina i deras bekantskapskrets. En Nina som kanske hade varit kompis till någons kusin.
- Jaså, var det du?
Javisst var det.
Männen ifrågasatte mig aldrig. Alla män verkade vilja lägga till en vacker och söt kvinna i sin vänlista. Till slut så hade jag sjuttiofem vänner på min lista. Det fick räcka. Sedan var det bara att börja umgås.
I början så var jag trevlig och alldeles normal. Jag etablerade mig. Jag skrev trevliga kommentarer i mina vänners fotoalbum och lade upp loggrubriker som handlade om shoppingrundor och problem med krånglande tvättmaskiner. Ibland skrev jag något meddelande till någon och frågade om det regnade i Örebro också? Om solen sken i Karlstad som de säger eller om Ikea hade kommit till Uddevalla ännu.
Efter några dagar av allmänt trams och jolm så tyckte jag att det fick vara nog. Dags för Nina att visa sitt rätta jag!
Jag startade upp lite lätt med en ny loggrubrik
Runt påsk så blossade det upp en debatt i tidningarna om raketer och smällare, att det var farligt för de små barnen och flera mammor på Facebook började hojta om förbud och hårdare restriktioner. Dags för en ny loggrubrik.
Jag tycker att barn och instabila sprängämnen är en alldeles utmärkt kombination!
Sedan så frågade jag om det fanns någon bergsprängare bland mina manliga vänner. Jag behövde köpa lite dynamit under bordet så att säga. Anton, Michaels vidriga son ska tillbringa påsken hos oss i år igen och jag har lovat att köpa raketer till honom. Med lite äkta dynamit blir han KUNGEN bland ungarna i kvarteret!
Sedan så drog jag en rolig anekdot från förra påsken när jag hade lurat Anton att tända smällaren efter att han hade stoppat in den i örat.
- Det är jättetufft! Så gjorde vi alltid när jag var barn. Men det gäller att få ut den ur örat och kasta iväg den snabbt!
Jag skrev att först så hade Anton varit lite tveksam.
- Kom igen nu då! Jag vågade ju och jag är ju tjej och allting!
Ett sådant argument biter på varje liten pojke. Man kan ju inte vara fegare än en tjej, eller hur?
Den lilla idioten gjorde det! Skrev jag. Det ringer och fräser i örat på honom än idag! Som jag skrattade!
Min vänlista krympte med tre personer. Några kommentarer fick jag också. Om det där var ett försök att vara humoristisk så kan jag tala om att det var inte roligt!
Skrev en kvinna som hette Pia och som såg riktigt skitförnäm ut av porträttbilden att döma. Jag gick in på hennes sida och klickade runt en stund. Jag avskydde henne, hur mycket skulle då inte Nina hata henne? Hon stod för allt som vi tar avstånd ifrån – hårt belånad villa, ett helt koppel med bortskämda snorungar och en medelålders man som såg riktigt tråkig ut. Han hette Mats och hade hängmage, rödfnasigt ansikte och grått helskägg. Han var högst fyrtio år men jobbade hårt på att se ut som sextiofem. Han var sorten som använde strumpor när han gick i sandaler och som fantiserade om att våga ta språnget, öka på sina lån och köpa en åkgräsklippare till sommaren. Han kunde se sig själv åka fram och tillbaka över gräsmattan samtidigt som grannarna följde honom med avundsjuka blickar bakom gardinerna. Tänk va, en åkgräsklippare! Då kan grannarna dra åt helvete!
Mats jobbade på Banverket. T o m jobbet var medelålders.
Nina retade upp sig mer på den där familjen än vad jag gjorde och bestämde sig för att skicka ett meddelande till Pia.
Hej Pia! Ursäkta om du blev illa berörd av det jag skrev, men det är som det är, eller hur? Jag såg att du var gift med Mats. Jag måste bara tala om att för tio år sedan så sommarjobbade jag på Banverket och oftast så var jag ute på rälsen tillsammans med honom. För femton år sedan borde Mats har varit någonstans kring tjugofem år, Nina var tjugo. De skulle ha jobbat ensamma hela dagarna. En ung man och en ung kvinna. Då kan mycket hända. Nu har han visst blivit en gubbe men på den tiden var han en riktig vilde och bock vill jag lova. Han tog mig stående inne på en ställverksstation! Jag hade inte en chans!
Jag fick ett kort svar från Pia.
Vi gifte oss för sjutton år sedan.
Framåt kvällen fick jag ett ilsket meddelande från Mats.
Vad i helvete sysslar du med din jävla apa? Jag känner väl för fan inte dig! Du måste ha förväxlat mig med någon annan. Nu är du så god och skriver till Pia och ordnar upp alltihop och talar om att det är ett missförstånd! JAG HAR ALDRIG KÄNT NÅGON NINA PETTERSSON OCH JAG HAR ALDRIG VARIT OTROGEN!
Tror fan det. Utbudet på villiga kvinnor tenderar att bli en aning begränsat för tråkiga, medelålders män med skägg som gillar att kombinera strumpor, sandaler och shorts sommartid.
Jag svarade aldrig. Jag skrattade så jag skrek. Jag gick in i deras fotoalbum och kommenterade ett foto där Mats gick och sköt en gräsklippare framför sig ute i trädgården.
Vilken fin gräsklippare! Röd och grann. Är det månne en äkta Klippo? Nog använde vi röjsågar av det märket på Banverket?
Sedan lugnade jag ned mig en smula och återgick till att lägga in snälla och normala loggrubriker. Jag skrev lite glada och artiga kommentarer på mina vänners sidor och berättade att jag och Michael planerade en resa till Cypern under semestern.
Min vänlista hade krympt en smula men de flesta var kvar. De ville jag behålla ett tag till. De måste ha trott att jag var schizofren eller något. Jag kan tänka mig att det var flera som undrade vem de egentligen hade lagt till i sina vänlistor? Var detta verkligen rätt Nina? Var det hon som hade gått i parallellklassen? Var det verkligen den Nina som hade bott i höghuset längst bort och som senare flyttade från stan?
Fortsättning följer!
Frästen då? =)
Skicka cv?
Satt och skrattade en stund i dag då en jävel var här i dag och tyckte vi skulle skriva om ett cv som han kunde skicka in för att ha jävlas med en jävel som snart fyller år.
Markus Sànden
1957 07 05 - 8542
Aromvägen 1
13560 TYRESÖ
Tel. 070-3212311
Mob. 070-4105070
E-post: [email protected]
Personliga egenskaper
Stark tycker jag, tycker om barn,
Mina mål
Bli en bättre mäniska
Arbetslivserfarenhet
1977-1978 co-producent hos Gebe film
1979-1981 fystränare för bridgelandslaget
1982-1984 Professionell imitatör av Henrik Berggren i Broder Daniel (egenföretagare)
1989-1990, Dagispedagog på Sundbybergs fritids & förskoleverksamhet.
1991-1992, Förskolelärare samt kock på Akalla fritidshem.
1993-1999, Ideelt arbete i Kumla
(1999-2003: Frihetsberövad i Thailand på grund av ett missförstånd i tullen)
2004-2007 Kålles städfirma - städleverantör till smedjor
Vikarierande tysklärare på Mullbergaskolan nov 2007 - feb 2008
Utbildning
virkningslicens klass 7
Utbytesstudier i USA på Hamburger University
Cirkusutbildning
Språkkunskaper
Språkresa i Danmark och talar flytande svenska
Datorkunskaper
Saknar då jag inte hittar till netonnets lagershoppar men har ett xbox
Övrigt
183cm lång
Saknar körkort
Har strulat med Kikki Danielsson
Feminism
Stackars sate! =)
AJa just ja hamna i en diskussion på facebook i morse ang maska sitt supande!
Lät ungefär så här innan den jäveln knäcktes =)
Jag har upptäckt att många i lindar in sitt supande i en massa ursäkter och krångliga riter. Allt för att få bli full. En del arrangerar fester och middagar, de sitter och trycker i sig potatisgratänger och biffar och sköljer ned detta med alkohol. Allt för att få bli berusade på ett socialt accepterat vis.
"Fick någe jada jada svar av den jäveln, om att så fungerar faktiskt inte hon och hennes kompisar jaså din jävel...
Svarade med
Jag behöver inga ursäkter och skulle jag bli tvungen att gå på middag med en massa människor enbart för att få bli full så skulle jag nog skita i alltihopa.
-”Ikväll ska jag hälla i mig en helflaska vid framför hockeyn på tv:n. Min ambition är att bli så full så att jag måste gå och lägga mig innan Nyheterna.”
"ShackMatt"
Tidpunkten verkar också vara viktig vid valet av alkoholintag. Undrar varför? De flesta anser att man inte ska börja dricka för tidigt på kvällen. Varannan fredag brukar jag kunna smita hem vid tvåtiden. Det är lagom tid att börja dricka.
-”Ju tidigare man börjar kröka, ju mindre bakrus i morgon!”
