petbeemer

Det finns vissa personer här i Sverige som är helgonförklarade, som man aldrig, aldrig någonsin får kritisera eller skriva något ofördelaktigt om. Jag tänker närmast Astrid Lindgren, en numer avliden gammal tant som ägnade sitt liv åt att skriva fåniga berättelser för barn. Somliga tycker att hon skulle ha fått Nobelpriset i litteratur - Nobelpriset för barnlitteratur! Att överhuvudtaget dra upp barnsagor i dessa sammanhang är ungefär på samma nivå som att jämföra fingerkludd av valfri dagisunge med Michelangelos takmålningar i sixtinska kapellet.
Barnsagor är och förblir litteraturens svar på fingerfärg och fruktstund på dagis. Trams som bör förpassas där det hör hemma, dvs i ett myspysrum på dagis tillsammans med en skäggig förskollärare i snickarbyxor som läser högt inför en förstummad samling halvidioter i femårsåldern och inte nog med det, snart tar han fram gitarren och uppmanar ungarna att fatta varandras händer och förenas i en enda stor, universell kram.
-"Tänk på de stackars barnen i Afrika!"
Sedan så uppmanas barnen att skämmas över att de har blivit födda i Sverige och har föräldrar som arbetar så att de kan äta sig mätta varje dag.

Astrid Lindgrens sagor genomsyras av en snusförnuftighet och naivitet som jag har mycket svårt för. Som barn så avskydde jag karaktärerna.
Jag förstod t ex aldrig vad som var så "busigt" och fräckt med Emil i Lönneberga? Han var ju bara en unge som gjorde små misstag ibland, som alla ungar. Jag såg inget chockerande och busigt i att fastna med huvudet i en soppskål.
När jag växte upp så ägnade sig busungarna åt att sniffa thinner och stjäla cyklar. Själv så tände jag eld på min morbrors gamla Opel Kapitän. Det var sommaren 1991, jag var sju år och vi upplevde en av våra hetaste och torraste somrar i mannaminne.
-"Emil i Lönneberga, ta dig i röven!"
Det var nog den enda gången under hela min barndom som både morsan och morfar övervägde att ge mig ett rejält kok stryk. Jag klarade mig dock genom att skylla ifrån mig på grannflickan. När det trots allt kom fram att det var jag som var den skyldige så hade den värsta ilskan lagt sig.
Jävlar vad den där gamla bilen brann fint.
Jag sågade sönder grannarnas cykeldäck, skickade anonyma hotbrev till min lärarinna och varje morgon så fick jag släpas till skolan. Men det var ingen som skrev några sagor om mig. Den enda litteratur om mig hittar man i några gamla akter på barnpsyk, om de inte har eldat upp skiten för länge sedan.

Är det något som retar mig så är det när man romantiserar något som i själva verket var helvetet på jorden för många människor. Emils föräldrar var bönder, eller "bonnjävlar" som min morfar alltid sade. "En bonnjävel har alltid mat på bordet!"
Emils föräldrar höll sig även med en dräng och piga, Alfred och Lina. Alfred och Lina sågs som familjemedlemmar och behandlades väl. Mysigt och gulligt på alla sätt och vis.
Alfred såg välnärd och frisk ut. Alltid hel och ren.
I själva verket så svalt och hunsades drängarna. De plågades av löss och undernäring. De kunde nästan aldrig sköta sin hygien. . Skötte de sig inte så fick de stryk. Bönderna hade rätt att aga sina drängar.
Enda dagen de var ledig var söndagar och då var de tvungna att följa med bonnjäveln till kyrkan. Pigorna hade det inte lätt de heller. Ofta blev de offer för bondens sexuella drifter. Rena våldtäkter var inte ovanliga.
Emils far hette Anton. Om Astrid Lindgren hade hållit sig till sanningen så hade det inte varit Emil som hade låst in sig i snickarboa med jämna mellanrum. Det hade istället varit Anton som hade släpat dit Lina, hängt för haspen och gett henne bonnakuk så det hade sjungit bland vedstaplarna.

Någon som minns Lotta på Bråkmakargatan? Lotta var en liten uppkäftig, jobbig jävla skitunge som ansåg att hon var världens medelpunkt, hade rätt i allting och gav sig fan på att få sin vilja igenom hela tiden. Det värsta var att de vuxna hade överseende med detta beteende. Det var "gulligt".
Hur gulligt är det när vuxna beter sig på detta viset? Jag har en kollega på jobbet som har en exakt likadan personlighet. Hon är femtiosju år och de flesta drömmer om att lura in henne i något tomt förråd och strypa henne under kafferasten.
Hon kan och vet allt om allting. Om hon kunde så skulle hon ifrågasätta tyngdlagen. Hon är högljudd, påstridig och ska alltid ha sista ordet. Får hon inte som hon vill så blir hon förbannad, stampar med fötterna i golvet och går sin väg. Det händer t o m att hon skvallrar för högsta chefen.
Hade någon tagit tag i henne när hon var barn så kanske hon hade växt upp till en trevlig och ödmjuk människa med något som i alla fall kunde liknas vid social kompetens.
Jag minns att vår lärarinna brukade läsa ur Lotta på Bråkmakargatan för oss. Jag fantiserade alltid om att fadern till slut skulle få nog av sin ouppfostrade dotter och dränka henne i handfatet under tiden som modern var och handlade. Det var en trevlig fantasi att ägna sig åt när det blev alltför dumt.

Men den värsta av alla Astrids karaktärer var ändå Karlsson på taket. En otäck och självgod skithög med översittarfasoner. Jag minns att de gjorde en TV-serie med denna fjant någon gång under åttiotalet. Karlsson på taket var en lönnfet jävla idiot med propeller på ryggen, hängselbyxor, ljust tunt hår och ett klotrunt och rosaflammigt ansikte. Läpparna var som tjocka, fuktiga korvar. Han var elak, stor i käften och skrytsam. Han var bäst på allt, visste precis allting och kallade sig själv för världens bästa Karlsson.
Han gav mig starka obehagskänslor och inte bara för att han var en översittare. Jag upplevde det som att Karlsson hade osunda känslor för Lillebror, som var sjuåringen som Karlsson visade sig för ibland. Var Karlsson på taket pedofil? Eller pederast kanske är en mer korrekt benämning i detta fall.
Jag minns att de visade den där serien för oss i skolan. Vi satt där i våra bänkar och glodde på TV:n som vår fröken hade rullat fram. "Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson!"
Sjöng fettot samtidigt som han sprang omkring som en idiot i Lillebrors pojkrum och viftade med armarna.
-"Jag lovar, snart så tar han fram kuken!"
Utbrast en kille längst bak i klassrummet. Han hette Edvinsson och hade samma misstankar som mig om Karlssons sexuella läggning.
Vår lärarinna var nästintill maniskt religiös och blev så till den milda grad moraliskt förfärad så hon höll på att tuppa av. Hon bokstavligen släpade ut Edvinsson från klassrummet i öronen.
Edvinsson var en rolig kille. Vi kom senare att följas åt genom diverse specialanpassade stödåtgärder för ungar som i framtiden inte skulle tyngas av några studieskulder.
För några år sedan så fick jag reda på att Edvinsson hade hängt sig i sin egen hall. Någon kom på morgonen för att hälsa på, dörren stod öppen och där hängde Edvinsson och dinglade.
Ensam.
Karlsson på taket hade en propeller på ryggen, idag har Edvinsson förhoppningsvis fått vingar på sin rygg.
Kanske möter han Astrid där uppe? Då hoppas jag att han frågar hur hon tänkte när hon skapade en sådan synnerligen obehaglig figur som Karlsson på taket.